Trots att cancern var spridd när den upptäcktes och alltså inte botbar, har Leine svarat ovanligt bra på behandling med ett målinriktat läkemedel (EGFR-hämmare). Hon har tagit samma läkemedel i över 11 år – troligen längst av alla i Sverige.
För Leine har öppenhet om sjukdomen och att möta andra i liknande situation varit avgörande. Hon startade bland annat mötesplatser för cancerdrabbade, engagerade sig i Lungcancerföreningen och i föreningen Kraftens Hus — hennes engagemang blev ett sätt att hitta mening och att erbjuda stöd till andra.
Leine betonar vikten av gemenskap, att våga prata om sin sjukdom och att söka stöd — för nya patienter liksom för dem som lever med obotlig cancer: kontakt med stödgrupper, kliniska studier, samtalsstöd och inte fastna i skuld eller skam.
Samtidigt lyfter hon de brister som finns i vården: när hon fick sin diagnos fanns inget erbjudet psykologiskt stöd, ingen kontaktsköterska, ingen information om patientföreningar och mötesplatser. Sådant stöd — särskilt tidigt — hade kunnat göra stor skillnad.
Kort sagt: Leines berättelse visar att det går att leva med obotlig lungcancer — länge — tack vare modern behandling, men också att styrka, gemenskap och stöd spelar en avgörande roll för livskvalitet. Hennes resa blev en plattform för hopp och stöd för andra i samma situation.
Källa: www.doktorn.com
